Schtekstromming

Jag går här efter en så fin strand promenad. Jag känner hur havsbrisen klämmer ur den sista sommarvärmen i sina vindar innan det snart kommer övergå till kalla höstvindar. Men än är det lugna, ljumna och milda vindar som träffar mig. Jag ser ut över havet som ligger så stilla lungt. Endast små lätta krusningar och några få svaga vågor syns på ytan. Det är så lungt och stilla. Vackert. Den lätt nedåtgående solen förgyller vattnets yta.



Det stora blå är rätt märkligt. Det kan ena stunden vara så lungt och så vackert som det är medan det ena stunden är alldeles vilt. Stora vågor och stormigt, makalösa krafter släpps lös. Det kan döda tusentals utan ånger. Den föder och tar liv.



Vad döljer sig egentligen under ytan? Under detta stilla lugn. Det är ingen som vet vad som verkligt döljer sig i havets mörka djup. Det vi vet är att det stilla och lugna vattnet snabbt kan förändras till ett mer livad karaktär.

Havet besitter många håg. Att lita på havet är dumdristigt och omöjligt. Det har sin egen vilja och lever sitt eget liv. Havet kan visa sin goda sida men under ytan finns mer än vi kan tänka oss när i ser detta vackra.

Synen av detta på min väg fram får mig att tänka. Tänka på att vi människor är inte så olika havet. Det är som att vi egentligen är en spegelbild av havet.

Thoughts in the autum 2010


/pp