Uno Novell
FLYKTENS NATT
– Vi måste skynda oss nu Simon, sa hon, vi råkar illa ut annars.
– Lugn jag skyndar mig så mycket jag kan, svarade han snabbt och koncentrerat.
Plötsligt hördes sirener långt bort ifrån Gustavssons gård. De tittade på varandra och pulsen ökade hastigt. Liv var näst intill panikslagen samtidigt som Simon snabbt plockade ihop sina saker och sirenerna tjöt allt kraftigare. De kastade ut sin packning genom fönstret och sen tog de sig själva ut och möttes av en vägg av rå och torr kyla. Sirenerna närmade sig med en faslig fart. Simon och Liv sprang nu mot skogen och strax omslöts de av till synes ändlöst mörker. Efter en liten stund stannade de av vid ett omkullblåst träd som de samlade lite krafter vid samtidigt som sirenerna tystnade.
– Det där var på håret! Vad höll du på med egentligen? Varför dröjde du så?! röt Liv samtidigt som hon försökte dämpa sig.
– Förlåt, jag kunde inte ha gjort det snabbare, du får se sen när vi är i säkerhet, påpekade Simon. Förresten så klarade vi oss, eller hur?
– Okej, vi måste börja röra på oss igen om vi ska klara oss, vi hade bara tur när du segade.
Simon noterade hur Liv började få det svårt att hänga med. Han saktade in och märkte plötsligt hur slut han var. Kylan och adrenalinet hade gjort så att han inte hunnit tänka på hur slut han egentligen var. Men tankarna på sig själv kopplades snart bort och han stannade och vände sig mot Liv istället.
– Hur är det? Frågade Simon oroligt.
– Jag känner inte av mina fötter, svarade Liv ledsamt, jag orkar inte längre.
– Här låt mig ta packningen i alla fall.
– Tack, sa hon och kämpade fram ett litet leende.
Efter bara någon minut till i mörkret och kylan hade de lyckats ta sig vidare.
– Kolla där, sa Simon, det är en stuga där borta. Vi kan fråga om vi får komma in och värma oss där.
– Ja det vi får hoppas. Det är värt ett försök.
Simon knackade på stugans lilla dörr. Inget hördes förutom en ugglas avlägsna hoande någonstans ute i skogen. Han testade igen, just som de båda gav upp hoppet så öppnade en gammal krokig man. Han hade ett säreget utseende, Simon gissade att han var kanske 85 år. Det var något med honom, något som inte kändes helt rätt, men i deras kritiska situation så behövde de värmen och klev in i stugan.
Efter att gubben gjort i ordning te och lite fika så satt de och pratade. Simon noterade hur pigg gubben var med tanke på sin ålder. Han kan inte ha haft besök på länge som han pratade på och var nästan för gästvänlig.
– Varför bor du här ute? frågade Liv utan att ana konsekvenserna.
Något hände med gubben. De visste inte vad men när han hörde frågan så förvandlades han. Det var något i hans blick. Den snälla och gästvänliga gubben försvann. Kvar var någon annan. De visste inte vem, men den där känslan Simon hade tidigare blev allt starkare och gjorde honom mer orolig.
– Det ni, det kommer ni nog att märka inom en snar framtid. Ni gjorde ett stort misstag som kom hit till min stuga.
Sedan lämnade han rummet.
Liv tittade runt. Det var alldeles mörkt, alla lampor var släckta. Hon kände sig yr och smärtan i handlederna var
olidlig. Hon kände att hon var fastspänd i någon sorts konstig stol. Hon började vänja sig vid mörkret. Då såg hon att Simon satt 1,5meter ifrån henne. Han verkade fortfarande påverkad av vad det nu var som gubben gett dem.
Efter 25 minuter började Simon vakna till. De pratade om vad de råkat ut för och försökte lokalisera sin packning. När de inte såg den så började de att försöka ta sig loss ifrån stolarna. Liv som hade ganska så smala handleder lyckades även göra handen tillräckligt liten för att ta sig loss ur repen.
När de tagit sig lös ur repen märkte de att de var inlåsta i en bod som tillhörde stugan. De pratade snabbt ihop en plan för att hämta sin värdefulla packning som fanns inne i huset hos gubben. För de visste att ju längre de väntade desto mindre blev chansen att de skulle klara sig.
Simon öppnade fönstret i boden och klättrade ut och tätt bakom så kom Liv. Det hade blivit kallare nu. Kylan stack i kinderna så att det nästan gjorde ont. De smög fram i snön trots skaren. De kom fram till stugan och märkte att gubben inte låst dörren. Så de skyndade sig in och tog sin packning. De såg gubben som slumrat till i sin fåtölj. Men han vaknade med ett ryck när Simon råkade välta en kruka som stod i hallen.
– Är han fortfarande efter oss? Sa Liv flåsande.
– Jag vet inte, men vi kan inte stanna för länge. Det är för riskabelt.
– Schyyyy, där är han… vi måste röra på oss men försök vara tyst.
Plötsligt gormade gubben efter dem. Han var imponerande snabb trots sin till synes höga ålder. Mjölksyran började plåga dem båda när Liv plötsligt snubblade över en stubbe och fick sig en smäll i huvudet. Hon bara låg där i kylan och hörde den arga gubben närma sig. Han plumsade fram med sin slöa yxa i högsta hugg. Liv kände hur hoppets låga sakta tynade bort och hon förlorade medvetandet.
Hon vaknade av att Simon försökte skaka liv i henne. De satt under en klippa som stack ut ifrån en ganska brant backe. Där satt de och frös nu som aldrig förr. Livs huvudvärk var olidlig och rädslan hos dem båda var näst intill torterande. Nu hördes gubben stora gore tex kängor kliva ut på klippsatsen. Han stod där och återhämtade sig. Simon och Liv skådade gubbens skugga som uppstod av månens sken. De såg klart och tydligt yxan som han bar men det var nått mer. Det var svårt att se men när gubben vred lite på sig insåg Simon vad det var. Han hade att gevär hängandes på ryggen.
– Det är nu eller aldrig, viskade Simon så lågt som möjligt till Liv, vi måste fly det är det enda sättet. Vi kan inte sitta här hur länge som helst.
– Okej, är du redo?
– Ja är du? Vi spr...
Simon såg nu gubbens ansikte som kollade ner under klippan rakt på dem med sina rödspränga ögon och blodtörstiga blick. Liv agerade snabbt och kastade snö i gubbens ansikte sedan blev det bråttom. De ställde sig snabbt och började fly än en gång. Bakom sig hörde de gubben vare närmare än tidigare. Ljudet av hans steg verkade snabbare än deras. Yxan flög tätt förbi Simon och studsade på ett träd. Soluppgången var på väg. Simon och Liv hörde stegen bakom sig avta och ett gevär som mantlades om bakom sig, de sprang nu snabbare än aldrig förr…
Ge gärna kommentarer och feedback på denna novell som jag skrev i ettan. Ge gärna förslag på ändringar osv. Kanske ett bättre slut och så. Vill utvecklas.
Kände mig het när jag skrev novellen men i efterhand så känns det inte så hett längre...
/pp
